tidigare outmanad ser jag mig nu omsprungen av andreas i fråga om introverta och djupstirrande bloggande. först slog det mig bara med en bottenlös apati - var finns min mening nu? är mina ord bara obetydliga droppar i den mystiska flod vi kallar internet? mitt pumpande poethjärta känner hur de obarmhärtigt splittras mot stenstranden. vem är jag? bara på ett sätt kan jag söka tröst, upprepandet av de visa ord vi fann oss med en soldammig eftermiddag i maj. det vet man inte. det finns inga svar.
min irrande själ kunde ändå inte stillas. jag sökte efter mening på Irland men fann bara guinness, glassfrukost och ljudet av akustisk gitarr i rökrummet. ändå uppfylld av tron på öars självklara källa till kunskap, som en ironisk anspelning på andreas bloggtitel, begav jag mig i mitt sökande till ämtö. där gick jag vilse utan att finna mig själv, och irrade bort mig bland brunbrända ben, mat och badtunnor. till sist beslutade jag mig att listigt förklädd till gondolförare söka råd och bot bland jöns jacob berzelius lärljungar en måndagskväll då fåglarna sjöng om sommarens ankomst och alltings förgänglighet. inte heller här fann jag de svar jag sökte, men väl vin, mustascher och dans dans dans.
så ja, det är utan mening i tillvaron jag sänder ut detta desperata meddelande i etern. jag, en gång så stolt och självutlämnande nu endast en spillra! men som fågel fenix reser jag mig ur askan för att än en gång brinna och fylla era sinnen med förvirring.
